QUIETHELL

Den 4 november är det åter igen dags för den officiella No-Hate dagen. Som ni säkerligen redan är medvetna om så var jag mobbad i hela tio år och mycket av hatet jag fick var faktiskt över nätet. Eftersom jag bloggat i ungefär sex år så vet jag hur man handskas med nättroll, men det är inte alla som vet detta och jag personligen vet att man inte alltid kan hålla tårarna tillbaka.

 

Förra året infördes en speciell No-Hate dag som är till för att motverka nätmobbning och för att få folk att inse att det inte bara finns troll där ute. Jag hoppas att ni alla visar kärlek i kommentarsfält på alla olika sociala medier och på olika bloggar. Ovan ser ni två av mina favoritkommentarer som jag fått de senaste åren, men det finns hundratals andra kommentarer som jag önskar att jag kunde dela med mig av men jag valde bara ut två att lägga in i inlägget. Men jag uppskattar verkligen alla kommentarer jag får, ni får mig alltid att må bra en jobbig dag och ni får mig att känna mig peppad till tusen - Tack alla.

 

Fick en fråga av en läsare igår, eftder att ha läst kommentaren antar jag att Sandras fråga är vad hon ska göra. För det första är det okej att känna sig ledsen, sårad och arg över att han suktar efter någon annan än dig. Det blir alltid svårare när man faktiskt är vän med personen man är kär i, för man vill inte förlora vänskapen men samtidigt har man lust att bra skrika personen rätt i ansiktet. Allt det är helt okej.

 

För det första så kan man tyvärr inte styra sina känslor, så det är varken ditt eller hans fel. Du kan inte hjälpa att du har känslor för honom och han kan inte hjälpa att han inte har känslor för dig. Man kan verkligen inte välja vem man blir kär i. Att känna att man vill ha ett förhållande med någon som inte vill ha det med en känns hemskt, men det är tyvärr så livet är - man får inte allt man pekar på.

 

För det andra så måste du respektera att han inte känner samma för dig som du gör för honom. Att respektera den andra är det viktigaste som finns, vare sig man är i ett förhållande eller inte. Ibland krävs det att man accepterar att det är på detta vis läget är just nu och du kan tyvärr inte göra något åt saken. Det låter säkerligen hårt, men man måste respektera varandras känslor.

 

Är du som jag, som varit i förhållanden nonstop sedan jag var fjorton, så kan det kännas jobbigt när den du verkligen vill ha inte vill vara med dig på det viset. Någon gång i framtiden kanske det kommer vara ni två, men inte just nu - allt beror på tid. Övre makter kanske inte vill att ni är tillsammans på det sättet ännu.

Jag vetifan vad jag ska göra med mitt liv at the moment. Det känns som jag befinner mig överallt och ingenstans på samma gång, som att jag stannat upp men allt runt om mig speedats upp. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag har nyss börjat sista året på gymnasiet, jag är arton fuckin år och jag är singel. Det är nu livet ska dra igång, det är nu jag ska leva livet utan några regrets. Men nej, allt har bara stannat upp.

 

Jag ligger som sagt hemma, sjuk, just nu men jag tror faktiskt att min kropp vill stanna upp en aning. All stress och allt som pågår kring mig gör mig bara så satans trött på livet, inte alls pepp liksom. Jag känner mig dessutom sjukt ensam, jag har liksom aldrig varit riktigt jävla singel känns det som. Jag har haft förhållanden nonstop i flera år, men nu är jag helt fuckin ensam. Visst, jag tillbringar sjukt mycket tid med mina vänner just nu, men samtidigt känns det som något saknas. När jag ser mina bästa vänner med sina partners känner jag mig sjukt ensam, samtidigt som jag verkligen vill umgås med dom trots att jag blir det "tredje hjulet".

Update på mitt kärleksliv? Ja, det finns en kille jag verkligen känner starka känslor för och som jag känt starka känslor för i typ två hela år. Denna kille har alltid funnits där för mig och jag för honom, men det är svårt när man har så starka känslor. Han vet om att jag har känslor och han har själv berättat att han tycker om mig mer än som en vän. Problemet? Han känner sig inte redo för ett förhållande. Han vill inte känna sig bunden, men jag vill inte känna mig "fri", för jag vetifan hur man är när man är helt jävla singel. När jag snackat med min bästa vän om detta så har hon sagt att jag bara ska låta det vara och se vad som händer, men det är liksom svårt. Förstår ni vad jag menar? Jag stannar upp medans allt runt om mig rör sig och det gör mig sjukt rädd. Tänk om jag stannar upp helt och hållet och mister alla chanser jag får i livet? Inte bara inom kärleken, utan inom allt.

 

Jag vet som sagt inte var jag ska, vad jag ska ta mig till eller hur jag vill att mitt liv ska se ut. Något av det som stressar mig mest är när någon ställer frågan "vad ska du göra efter studenten?". Jag kan fan inte ens bestämma hur jag ska klä mig på morgonen, hur fan ska jag kunna veta vad jag ska göra resten av mitt liv? "Ska du plugga vidare?" har jag något annat val? Jag pluggar speldesign, dvs. att jag inte kommer få ett jobb direkt när jag hoppar av flaket efter studenten. Jag måste läsa vidare, men jag vet verkligen inte vad jag vill göra. Ska jag läsa vidare på spellinjen? Ska jag läsa till lärare? Ska jag försöka hitta ett jobb? Ska jag resa?

I fredags åkte jag några timmars kollektivtrafik till "T" för att spendera helgen hos honom. Vi spelade och när kvällen närmade sig lagade vi mat tillsammans samtidigt som vi lyssnade på Mayday Parade, hans favoritband som nu även blivit ett av mina. Kvällen avslutades framför en underbar film, It's kind of a funny thing.

I lördags tog vi båten till Danmark tillsammans.När vi kom fram till Danmark tog vi tåget till Bakken där vi spenderade resten av dagen. "T" tvingade upp mig i berg och dalbanor och vi såg på 5D-bio tillsammans vilket var sjukt mysigt. Efter en fartfylld fem-kamp gick vi på äventyr, åkte fler karuseller och besökte simulatorer av olika slag samt beställde drinkar med knasiga namn. Runt midnatt tog vi tåget tillbaka till båten och vidare hem till "T".

 

Att vakna i famnen på personen man tycker mest om i hela världen är något av det bästa som finns och när jag hoppade på bussen hem kände jag saknaden på direkten. Nu längtar jag till helgen som kommer som även den ska spenderas med denna underbara "T".

 

Okej, nu kommer det ett sånt här deep inlägg fullt av skit som jag bara vill ha ur systemet. Brace yourself.

Som ni vet så gav jag killen en andra chans, men det slutade med att han valde att vara med en annan brud under helgen. Så vad gjorde jag? Jo, jag bad honom dra åt helvete såklart! Han fick sin chans, och han sumpade den direkt. Jag klarar mig bättre utan ett sådant svin i mitt liv. Min vän Casper snackade med mig igår och han sa direkt att jag ska sluta röka, bli challenger på LoL och starta mitt nya liv då jag nu har chansen att göra detta. Funderar starkt på att lyda hans visa råd.

 

Jag tänkte börja mitt nya liv med att pierca min tunga, har varit fett rädd för det men nu jävlar i det. Sen ska jag spela satan tillsammans med mina polare, dra till min kusin och Casper i Stockholm när jag fyller 18 och skaffa gymkort så jag kan börja träna. Känns som mitt liv kommer bli mycket bättre nu.

Tackar än en gång er alla för att ni stöttade mig när jag bröt upp med min pojkvän. Men jag har nu, till allas förvåning, bestämt mig för att ge honom en andra chans. Vi har kommit överrens om att försöka en gång till, fast denna gång ska det bli rätt. Många tror kanske att detta inte är vad jag egentligen vill, men det är det.Jag vill vara lycklig, och med honom är jag det. Men jag vill också att det ska vara rätt, att förhållandet ska fungera, vilket det nu för fan ska göra. Vi jobbar på det, vi ska klara av att göra det rätt denna gång.

På senaste tiden har jag inte skrivit några riktiga "deep" inlägg, där ni får se vad som händer i mitt huvud. Främst då jag inte känt för att skriva ut skiten, men nu behöver jag verkligen skriva av mig om ett antal saker. Ni som ogillar att läsa om min depp och all skit som rör sig i mitt huvud kan givetvist hoppa över detta inlägg, utan att kommentera negativa saker. Tack.

 

Så... Var ska jag börja? På senaste tiden har jag mått dåligt, haft det jobbigt med mig själv då mitt psyke sliter sönder mig inifrån. Jag är trött på allt, men främst är jag trött på att tvingas ta massa mediciner för att må bra. Jag mår inte ens bra av dom, känns bara som att de håller ett lock över all skit så jag fortfarande kan lotsas vara lycklig och säga till folk att jag mår bra. Men det gör jag inte. Jag känner mig som en jävla trasdocka, jag bara sitter där med ett påklistrat leende, skrattar lite halvdant för att ingen ska se att Carro faktiskt inte mår bra.

 

Jag hatar alla falska människor, de som är mina vänner, men som sticker knivar i ryggen på mig såfort jag vänder mig bort. Jag hatar att det känns som de flesta utnyttjar mig, om det så är för att de ska ha någon som hjälper dom när de har det svårt eller om det endast är för att de vill ha någon som lånar dom cigg och pengar när det krävs. Jag är dessutom trött på att allt för många inte inser att jag faktiskt har en psykisk sjukdom. Depression är inget man hittar på, inte jag i alla fall. Jag slåss mot mitt psyke varje dag, jag vet verkligen inte vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till. Tiden då jag får vara ensam är den bästa. Att bara sitta framför datorn, alternativt att få sova bort mina bekymmer. Visst är det bra att ha sin pojkvän hos sig, men sanningen är den att jag hellre sitter hemma ensam när han umgås med sina polare eller drar på fest då jag verkligen är en äkta ensamvarg. Det är inte för att jag inte vill umgås med hans vänner, nej, det är för att jag är trött på att lotsas vara glad. De enda jag kan gråta framför är min pojkvän och min egen spegelbild, därför är jag så oerhört lycklig över att jag har Lukas. Han lyssnar och han stannar kvar vid min sida trots att jag gör misstag och trots att mitt psyke tar kål på mig.

Den senaste tiden har jag mått så dåligt att det gått ut över andra. Ja, jag har tjafsat med min pojkvän, men det är för att jag älskar honom så oerhört mycket, så pass mycket att jag blir orolig över att förlora honom. Han är nog faktiskt det enda som fortfarande håller mig på fötterna. Det har även gått ut över min skolgång, jag kan inte koncentrera mig och jag skrek på en lärare att han var en inkompetent idiot. Men det värsta med att bära runt på mitt psyke är att jag inte kan koncentrera mig på att få mig själv att må bra. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket om mig själv helt enkelt. Jag bryr mig mer om vad folk säger till och om folk i min omgivning.

 

Ett exempel är att jag här om veckan satt i parken vid vår skola och tog en cigg. På bänken bredvid mig satt ett gäng ettor, jag kände igen dom då jag mött dom ett antal gånger i korridorerna - vår skola är ganska liten så alla ser varandra någon gång. Det var väl fyra killar om jag inte minns fel. Nyfiken som jag är så lyssnade jag i min tysthet på deras samtal, de snackade om de olika lärarna. Helt plötsligt säger en något i stil med "men hallå, han ******* är ju bög" och då ryckte det till i mig. Men jag höll mig lugn, försökte skita i det. Men så sa en annan av killarna att det var äckligt att denna lärare är homosexuell och undrade hur fan skolan kunde tillåta en "sån" att lära ut. Då snappade det till och jag ställde mig upp, fimpade min cigg och gick fram till killarna. Jag undrade vad fan deras problem var samt att det inte är denna lärare som är äcklig, utan att det i självaste värket är de där killarna som är äckliga homofober. Denna lärare är en av mina favoriter, så det är väl klart att jag står upp för honom? Killarna blev i vilket fall tysta, jag informerade dom att vi inte tolererar sånt på skolan, sen gick jag.

 

Trots att det inte var mig fight att ta i så kände jag ändå att det var det på något vis. Jag är själv bisexuell, klart jag hatar homofober då, samt jag är så oerhört mycket emot mobbning då jag blev mobbad under hela grundskolan. Förstår inte hur fan folk, personer som dessutom är gamla nog att gå på gymnasiet, kan uttrycka sig så om en person. Men vet ni vad? Det var min fight att ta. För mobbning är en fight jag aldrig kommer släppa, jag kommer aldrig acceptera att någon talar illa om någon annan. För trots att mitt psyke sliter och drar i mig, så är det tillräckligt ihopsatt för att samarbeta med mig mot idioter som de där killarna.