På senaste tiden har jag inte skrivit några riktiga "deep" inlägg, där ni får se vad som händer i mitt huvud. Främst då jag inte känt för att skriva ut skiten, men nu behöver jag verkligen skriva av mig om ett antal saker. Ni som ogillar att läsa om min depp och all skit som rör sig i mitt huvud kan givetvist hoppa över detta inlägg, utan att kommentera negativa saker. Tack.
Så... Var ska jag börja? På senaste tiden har jag mått dåligt, haft det jobbigt med mig själv då mitt psyke sliter sönder mig inifrån. Jag är trött på allt, men främst är jag trött på att tvingas ta massa mediciner för att må bra. Jag mår inte ens bra av dom, känns bara som att de håller ett lock över all skit så jag fortfarande kan lotsas vara lycklig och säga till folk att jag mår bra. Men det gör jag inte. Jag känner mig som en jävla trasdocka, jag bara sitter där med ett påklistrat leende, skrattar lite halvdant för att ingen ska se att Carro faktiskt inte mår bra.
Jag hatar alla falska människor, de som är mina vänner, men som sticker knivar i ryggen på mig såfort jag vänder mig bort. Jag hatar att det känns som de flesta utnyttjar mig, om det så är för att de ska ha någon som hjälper dom när de har det svårt eller om det endast är för att de vill ha någon som lånar dom cigg och pengar när det krävs. Jag är dessutom trött på att allt för många inte inser att jag faktiskt har en psykisk sjukdom. Depression är inget man hittar på, inte jag i alla fall. Jag slåss mot mitt psyke varje dag, jag vet verkligen inte vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till. Tiden då jag får vara ensam är den bästa. Att bara sitta framför datorn, alternativt att få sova bort mina bekymmer. Visst är det bra att ha sin pojkvän hos sig, men sanningen är den att jag hellre sitter hemma ensam när han umgås med sina polare eller drar på fest då jag verkligen är en äkta ensamvarg. Det är inte för att jag inte vill umgås med hans vänner, nej, det är för att jag är trött på att lotsas vara glad. De enda jag kan gråta framför är min pojkvän och min egen spegelbild, därför är jag så oerhört lycklig över att jag har Lukas. Han lyssnar och han stannar kvar vid min sida trots att jag gör misstag och trots att mitt psyke tar kål på mig.
Den senaste tiden har jag mått så dåligt att det gått ut över andra. Ja, jag har tjafsat med min pojkvän, men det är för att jag älskar honom så oerhört mycket, så pass mycket att jag blir orolig över att förlora honom. Han är nog faktiskt det enda som fortfarande håller mig på fötterna. Det har även gått ut över min skolgång, jag kan inte koncentrera mig och jag skrek på en lärare att han var en inkompetent idiot. Men det värsta med att bära runt på mitt psyke är att jag inte kan koncentrera mig på att få mig själv att må bra. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket om mig själv helt enkelt. Jag bryr mig mer om vad folk säger till och om folk i min omgivning.
Ett exempel är att jag här om veckan satt i parken vid vår skola och tog en cigg. På bänken bredvid mig satt ett gäng ettor, jag kände igen dom då jag mött dom ett antal gånger i korridorerna - vår skola är ganska liten så alla ser varandra någon gång. Det var väl fyra killar om jag inte minns fel. Nyfiken som jag är så lyssnade jag i min tysthet på deras samtal, de snackade om de olika lärarna. Helt plötsligt säger en något i stil med "men hallå, han ******* är ju bög" och då ryckte det till i mig. Men jag höll mig lugn, försökte skita i det. Men så sa en annan av killarna att det var äckligt att denna lärare är homosexuell och undrade hur fan skolan kunde tillåta en "sån" att lära ut. Då snappade det till och jag ställde mig upp, fimpade min cigg och gick fram till killarna. Jag undrade vad fan deras problem var samt att det inte är denna lärare som är äcklig, utan att det i självaste värket är de där killarna som är äckliga homofober. Denna lärare är en av mina favoriter, så det är väl klart att jag står upp för honom? Killarna blev i vilket fall tysta, jag informerade dom att vi inte tolererar sånt på skolan, sen gick jag.
Trots att det inte var mig fight att ta i så kände jag ändå att det var det på något vis. Jag är själv bisexuell, klart jag hatar homofober då, samt jag är så oerhört mycket emot mobbning då jag blev mobbad under hela grundskolan. Förstår inte hur fan folk, personer som dessutom är gamla nog att gå på gymnasiet, kan uttrycka sig så om en person. Men vet ni vad? Det var min fight att ta. För mobbning är en fight jag aldrig kommer släppa, jag kommer aldrig acceptera att någon talar illa om någon annan. För trots att mitt psyke sliter och drar i mig, så är det tillräckligt ihopsatt för att samarbeta med mig mot idioter som de där killarna.
