QUIETHELL

På senaste tiden har jag inte skrivit några riktiga "deep" inlägg, där ni får se vad som händer i mitt huvud. Främst då jag inte känt för att skriva ut skiten, men nu behöver jag verkligen skriva av mig om ett antal saker. Ni som ogillar att läsa om min depp och all skit som rör sig i mitt huvud kan givetvist hoppa över detta inlägg, utan att kommentera negativa saker. Tack.

 

Så... Var ska jag börja? På senaste tiden har jag mått dåligt, haft det jobbigt med mig själv då mitt psyke sliter sönder mig inifrån. Jag är trött på allt, men främst är jag trött på att tvingas ta massa mediciner för att må bra. Jag mår inte ens bra av dom, känns bara som att de håller ett lock över all skit så jag fortfarande kan lotsas vara lycklig och säga till folk att jag mår bra. Men det gör jag inte. Jag känner mig som en jävla trasdocka, jag bara sitter där med ett påklistrat leende, skrattar lite halvdant för att ingen ska se att Carro faktiskt inte mår bra.

 

Jag hatar alla falska människor, de som är mina vänner, men som sticker knivar i ryggen på mig såfort jag vänder mig bort. Jag hatar att det känns som de flesta utnyttjar mig, om det så är för att de ska ha någon som hjälper dom när de har det svårt eller om det endast är för att de vill ha någon som lånar dom cigg och pengar när det krävs. Jag är dessutom trött på att allt för många inte inser att jag faktiskt har en psykisk sjukdom. Depression är inget man hittar på, inte jag i alla fall. Jag slåss mot mitt psyke varje dag, jag vet verkligen inte vad jag ska göra, vad jag ska ta mig till. Tiden då jag får vara ensam är den bästa. Att bara sitta framför datorn, alternativt att få sova bort mina bekymmer. Visst är det bra att ha sin pojkvän hos sig, men sanningen är den att jag hellre sitter hemma ensam när han umgås med sina polare eller drar på fest då jag verkligen är en äkta ensamvarg. Det är inte för att jag inte vill umgås med hans vänner, nej, det är för att jag är trött på att lotsas vara glad. De enda jag kan gråta framför är min pojkvän och min egen spegelbild, därför är jag så oerhört lycklig över att jag har Lukas. Han lyssnar och han stannar kvar vid min sida trots att jag gör misstag och trots att mitt psyke tar kål på mig.

Den senaste tiden har jag mått så dåligt att det gått ut över andra. Ja, jag har tjafsat med min pojkvän, men det är för att jag älskar honom så oerhört mycket, så pass mycket att jag blir orolig över att förlora honom. Han är nog faktiskt det enda som fortfarande håller mig på fötterna. Det har även gått ut över min skolgång, jag kan inte koncentrera mig och jag skrek på en lärare att han var en inkompetent idiot. Men det värsta med att bära runt på mitt psyke är att jag inte kan koncentrera mig på att få mig själv att må bra. Jag bryr mig inte tillräckligt mycket om mig själv helt enkelt. Jag bryr mig mer om vad folk säger till och om folk i min omgivning.

 

Ett exempel är att jag här om veckan satt i parken vid vår skola och tog en cigg. På bänken bredvid mig satt ett gäng ettor, jag kände igen dom då jag mött dom ett antal gånger i korridorerna - vår skola är ganska liten så alla ser varandra någon gång. Det var väl fyra killar om jag inte minns fel. Nyfiken som jag är så lyssnade jag i min tysthet på deras samtal, de snackade om de olika lärarna. Helt plötsligt säger en något i stil med "men hallå, han ******* är ju bög" och då ryckte det till i mig. Men jag höll mig lugn, försökte skita i det. Men så sa en annan av killarna att det var äckligt att denna lärare är homosexuell och undrade hur fan skolan kunde tillåta en "sån" att lära ut. Då snappade det till och jag ställde mig upp, fimpade min cigg och gick fram till killarna. Jag undrade vad fan deras problem var samt att det inte är denna lärare som är äcklig, utan att det i självaste värket är de där killarna som är äckliga homofober. Denna lärare är en av mina favoriter, så det är väl klart att jag står upp för honom? Killarna blev i vilket fall tysta, jag informerade dom att vi inte tolererar sånt på skolan, sen gick jag.

 

Trots att det inte var mig fight att ta i så kände jag ändå att det var det på något vis. Jag är själv bisexuell, klart jag hatar homofober då, samt jag är så oerhört mycket emot mobbning då jag blev mobbad under hela grundskolan. Förstår inte hur fan folk, personer som dessutom är gamla nog att gå på gymnasiet, kan uttrycka sig så om en person. Men vet ni vad? Det var min fight att ta. För mobbning är en fight jag aldrig kommer släppa, jag kommer aldrig acceptera att någon talar illa om någon annan. För trots att mitt psyke sliter och drar i mig, så är det tillräckligt ihopsatt för att samarbeta med mig mot idioter som de där killarna.

Jag ber om ursäkt, men hur fan kan man bära skor som dessa? Sjukt fula, klumpiga och hur blöta blir dom inte efter en dag i oväder? Usch, köp ett par riktiga skor, mystofflor är inget man går ut i.

 

Äckligt! Jag hyllar alla som klarar av att dra ett gäng stora starka på krogen en fredagskväll, för det kan absolut inte jag. När jag blev nominerad till drinking challenge för ett halvår sedan klunkade jag en öl så snabbt jag kunde för att slippa känna den äckliga smaken. Jag nöjer mig med cider, läsk och groggar.

 

Jag och min pojkvän led igenom hela filmen, gillar inte alls hur förändrat det är. Men det jag och pojken min störde oss mest på var lätt alla dåliga animationer, de hade en onödig reflektion som förstörde alla autobots så jävla mycket. #brokengeekheart.

 

De senaste dagarna har regnet öst ner på alla håll här i Skåne. Jag hatar regn mer än jag hatar snö, så jag tänker skjuta jäveln som dödade så pass många spindlar att regnet vägrar sluta dräpa ned. Stora pölar överallt, blöta kläder, blöta hundar, blött hår, blöt väska och hur fan tror ni jag klarar av att röka då jag alltid tappar mina jävla cigaretter rätt ned i de där stora jävla pölarna?

 

Om ni någon gång snackat med en person över nätet och tycker att denna person verkar så bra som möjligt, så kanske ni inte tänkt över riskerna som finns? Simple Pickup bad en ung tjej att skapa ett konto på Tinder där hon chattade med fem olika killar som hon sedan bestämde träff med. Men hur reagerar killarna när de träffar denna tjej och inser att hon är långt ifrån den smala, vackra bruden de snackat med över nätet?

Jag har turen att inte få allt för mycket haters över bloggen och idiotiska kommentarer, men tyvärr finns där andra bloggare som tvingas mötas av detta varje dag. En av dessa bloggare är Alexandra Nilsson som de flesta nog känner igen under namnet Kissie.

 

Idag när jag läste de senaste inläggen hon lagt upp så kollade jag in kommentarerna och fann kommentaren ni ser ovan från typiska Mr. Anonym. För det första, du som skrev detta, hur fan tänkte du? Har du någonsin haft en blogg? En stor blogg? Nu undrar ni kanske varför jag, lilla Quiethell, tar åt mig av denna kommentar som dessutom skrevs till en helt annan bloggare. Jo, för min blogg är även mitt jobb, jag studerar och behöver något som hjälper mig rent ekonomiskt.

 

Allt jag kan säga är att en blogg är ett jobb. Många kanske anser att ett jobb är något där man tar hand om människor rent fysiskt, använder sin kropp eller använder sig av större maskiner. Men ska jag vara ärlig så är det lyx, för en bloggare har mycket längre arbetstider än "vanliga" arbetare där ute, vi har inte heller någon ledig dag. Många tror att det enda större bloggare gör är att skriva några rader och sedan håva in pengar samtidigt som vi kränger godis framför någon film. Men nej, jag har aldrig tid för något sådant som bloggare. Jag måste fotografera saker, jag måste tänka igenom inlägg, jag måste skriva inläggen, jag måste redigera bilderna jag tagit, jag måste svara på mejl och mycket mer.

 

Med tankarna efter Blog Awards 2014 som hölls här om dagen i Stockholm så kände jag att det inte var mer än rätt att införa en panel som ska lägga sina åsikter på ett antal utvalda gästers outfits under kvällen. Dagens panel består av Lorissalovebomb, Autaini och mig själv då jag var sugen som tusan att påpeka ett och annat om outfitsen.

Tror jag hade velat ha egenskapen att skapa eld ur bar luft, hur fett hade inte det varit? Eller att kunna bli osynlig, finns allt för många gånger jag känt att jag bara velat bli osynlig och försvinna för en stund.

 

Tror att det skulle vara Eragon, för det är en så pass underbar bok att jag absolut inte hade tackat nej till att hoppa in i den för några dagar.

 

En osalig blandning full av nördigheter, gaming och stilrena möbler. Helst inslag av antika ting.

Bloggningen har varit usel de senaste dagarna, främst för att jag varit förkyld, har haft halsont och en jädrans feber, Men också för att jag blivit uthängd på en ny app vid namn Secret. Secret är en app där man är helt anonym där folk skriver hemligheter om varandra, lite som gossipgirl. Det enda man kan se är ifall man är vän med personen som skrivit hemligheten över facebook, eller om det är en väns vän.

 

Här om dagen skrev någon av mina facebookvänner att jag "tror att jag känner alla" men att alla egentligen snackar skit bakom min rygg. Jag blev fett ledsen, men det som gjorde saken mycket värre var det faktum att folk i kommentarsfältet skrev att jag skrev skit om mig själv. Att det helt enkelt var jag själv som skrev inlägget. Jag må gilla uppmärksamhet, men jag skulle aldrig skriva något sånt skit om mig själv på en sketen app...

 

En vän i min klass skrev ett privat meddelande till mig via facebook, han berättade att det måste vara någon i min klass då de enda han har på facebook som känner mig går i vår klass och personen som skrev hemlisen var hans vän också.

 

En sak jag hatar är just mobbning, speciellt när det händer anonymt över internet. Jag blev sjukt uthängd och mobbad över Ask.fm där man kan skriva anonyma frågor till varandra. Det slutade med att jag tog bort mitt konto, vilket jag också gjorde inatt med mitt Secret konto. Tycker att alla ska joina mig i detta, att vara extremt mot Ask samt Secret, då det är appar/sidor som gjorda för internetmobbning. Fuck anonyma fuckers!

Då det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg som ledde till debatt bland kommentarerna och på andra bloggar, så kände jag att det var dags för ett sådant inlägg nu. Efter att ha sett massa skämtbilder på barn som knappar på iPhones, sminkar sig och köper underkläder för mycket äldre kvinnor, samt att min tioåriga lillasyster sminkar sig och bär "toppar" så känner jag att det är just detta jag ska skriva om.

 

Jag måste erkänna att min lillasyster är smått överviktig vilket gör att hon såklart har fått mindre bröst redan, vilket gör att hon behöver bära någon form av brösthållare. Hon använder dock endast toppar, typ sportbh:ar eller liknande, så det känns ändå okej. Men att åttaåringar ber sina föräldrar att köpa riktiga bh:ar, smink och, i värsta fall, spetstrosor, är bissart.

 

Visst, alla får välja själva hur de vill ha det, men "tiderna förändras" inte så pass mycket att små ungar är i behov av brösthållare, facebook och liknande ting. Föräldrar verkar inte ens tänka på samma sätt som de gjorde för bara tio år sedan, när jag var så ung. Jag fick tillexempel inte min första mobil förrän jag var tolv år gammal, och då var det en äldre Samsung som endast användes för att ringa, smsa och kanske spela något spel som var förinstallerat. Nu får sjuåringar iPhones som de endast använder till att spela spel, spela Movie Star Planet, ta selfies, använda Instagram och checka Facebook. Vilken normalt utvecklad förälder låter sin sjuåring bära bh, spetstrosor och ha smink på sig?

 

Jag klagade på mina föräldrar när de gav min lillasyster en iPhone som nioåring, men att sedan höra att hennes klasskompisar haft iPhones sedan de var sex år känns bara fel. Min lillasyster bad mig dessutom hjälpa henne att skapa en facebook, vilket jag sa nej till direkt. Jag skaffade själv inte facebook förrän jag fyllde fjorton. Men jag har fått facebook förfrågningar från min lillasysters vänner. MIN LILLASYSTERS VÄNNER! De borde inte ens få surfa på internet när de är så unga, det finns allt för mycket som kan förstöra deras barndom. Låt barn vara barn. När jag var tio lekte jag fortfarande med dockor och bilar, nuförtiden låter folk sina tioåringar surfa på nätet och sitta på facebook. Enligt mig är detta fel. Barn ska vara barn, de ska inte växa upp allt för fort.

För det första, om du kommer igenom mina inlägg, hur många av dom syns på andra bloggar? Ja, just det inlägget du kommenterade på var just ett inlägg jag sett hos en annan bloggare och jag länkade denna bloggares blogg dessutom. För det andra, jag kanske gillar att skriva om när jag ändrat något i designen? Då bloggdesign är ett av mina större intressen så vill jag ju såklart dela med mig av det, främst för att se vad mina läsare tycker samt om dessa vill lära sig det jag gjort.

 

Det jag tipsar samt bloggar om hittar jag på helt själv, bortsett från få inlägg där jag skriver ut inspirationen till inlägget. Hur många andra bloggare har du sett skriva om könsrollerna i spel? Hur många andra bloggare har du sett skriva om en dag i mitt liv? Hur många bloggare har du sett lägga upp ett inlägg med bilder på hur denna såg ut genom tiderna? Och hur vet du att andra bloggare inte kopierar mig? Att de inte bloggar om en sak för att de sett mig blogga om det?