QUIETHELL

Jag gjorde framsteg. Det gjorde jag verkligen. Sista gången jag besökte min psykolog innan vi skulle ta ett uppehåll över jullovet så satt hon mitt emot mig och log. Hon sa men sin vanliga, vänliga röst ”Det är faktiskt häftigt att se utvecklingen. Att de hur du gått från att vara en osäker ledsen tjej till att bli starkare och våga stå upp för både dig själv och dom runt om dig”. Jag kände mig faktiskt starkare. Jag tror aldrig jag faktiskt mått så bra som jag gjorde just då, innan lovet. Det är roligt att allt detta kan försvinna på bara några minuter. Att all denna lycka och styrka kan förstöras som glas mot ett stengolv. Att all denna lycka och styrka kan försvinna tack vare en enda person. En person jag hoppades aldrig behöva se igen.

Någon dag innan nyår satt jag och skypade med Danne samt smsade med en tjejkompis. Jag gick in på facebook och såg att hon varit ute med några gemensamma vänner samt denna person som skulle förstöra allt inom några dagar. Jag kommer ihåg att jag sa till Danne att det måste vara något fel, för under de fjorton månader han varit tillsammans med sin flickvän så hade han nästan aldrig träffat ”gänget”. Danne loggade in på facebook, skrattade lite och sa ”Dom har gjort slut”. Det förklarade ett och annat. Rätt som det var låg där en vänförfrågan från honom till mig på facebook, jag accepterade den, och han skrev till mig. Han bad om förlåtelse för allt han gjort mot mig och jag frågade hur det kan komma sig att han bad om förlåtelse först nu, hans svar blev ”eftersom vi umgås i samma kompisgäng så tänkte jag att det är lika bra att vi är vänner”. Jag tog emot hans ursäkt, mest för Danne’s skull då jag visste att han ville ha tillbaka sin gamla vän. Redan då började skiten. När jag skypade med denna kille och Danne satt han och rätt ut sagt förolämpade mig, men jag brydde mig inte. Ännu en sak som störde mig var att han satt och sa till Danne hur underbart det var att vara singel. Så blev jag och Danne bjudna till denna kille på nyår och jag sa till Danne att jag bryr mig inte om var vi är, även om jag helst inte ville vara hos honom. Nyårsafton kom och firandet hade flyttat till en annan i gänget.

Jag och Danne firade först hemma hos Danne med hans familj, efter tolvslaget åkte vi till den här kompisen. Den natten var en katastrof. Jag försökte dock hålla god min, mest för Danne’s skull åter igen, för jag visste hur mycket det betydde för honom att träffa denna vän igen. Den här killen kramade mig flertal gånger under natten, bad konstant om förlåtelse och sa att jag och Danne var perfekta ihop. Att han kramade mig och tjatade om sina jävla ursäkter störde mig en aning, men det kändes bra att han verkade okej med mig och Danne ihop. Dock erkänner jag att jag fick lust att smälla denna kille på käften när jag märkte hur mycket han kladdade på min tjejkompis. Mest synd var det dock om min bästa killkompis, han satt utslagen nere i soffan på undervåningen. Han hade aldrig druckit så mycket om det inte var för denna kille, denna kille som dessutom kladdade på bruden han visste att min bästa killkompis gillade jätte mycket.

Efter nyår försökte jag övertala min tjejkompis om att det var en dum idé. Hon skulle bara bli sårad av denna kille, som hon blivit så många gånger förr. Varje gång han var singel gick han till henne, fick henne att få upp hoppet, och sårade henne sedan genom att hitta någon ny. Dock lyssnade hon inte ett skit på mig. Inte ett skit. Tiden gick, till förra helgen.

Jag låg i Danne’s säng med min dator i knäet och var inne på facebook. Min tjejkompis la upp en bild på denna kille och vännen vi varit hos på nyår. Jag kommenterade lite skämtsamt, eller åtminstonde var det meningen att det skulle vara ett skämt, och skrev bla. ”och han den där” som ett skämt, dock förstod inte de andra att det var ett skämt och gick på mig direkt. Började med att vännen skrev och frågade vad fan mitt problem var, för jag visste killens namn. Sedan, innan jag hinner skriva att det var ett skämt, kommenterar killen ”Carro snälla håll käft”. Konversationen fortsatte med att jag skrev ”Tack detsamma.” , han skrev då ”du har seriösa problem… va fan har jag gjort dig? det jag så fall har gjort borde du släppt för länge sen… Life goes on…” och jag skrev, då endast arg följande; ”yeah. men du? du har anklagat mig för skit. du har försökt förstöra mitt förra förhållande. du förstör bara. och att du kommer krypande tillbaka till gänget efter 14 månader e bara skrattretande. fattar inte hur vänner kan ta tillbaka någon som skitit i dom för en brud.”.

Följande två kommentarer var båda från honom. Dessa två kommentarer har gjort mig så mycket ont. Satt i Danne’s säng och grät, Danne höll om mig och upprepade hela tiden att killen hade fel i det han skrev, och det visste vi båda. Dessa två kommentarer har gjort att jag sedan den kvällen legat skrikade i mitt rum, gråtit tills inga tårar funnits kvar och fått mig att slå huvud och knytnävar i väggen. När jag läste dessa två kommentarer föll jag tillbaka till där jag började, till där psykologen sa att jag börjat min resa mot tillfrisknad. ”Kan inte fatta hur gänget tar emot dig när det ända du försöker göra är att förstöra mellan mig och Danne genom att bli tillsammans med honom när han är min bror! DET ÄR ÄCKLIGT” jag ska nu upplysa er om att denna kille inte är min pojkvänns riktiga bror, utan bara en vän han haft väldigt länge. Andra kommentaren löd; ”Du förstår inte att det du gör bara förstör för alla… sluta va så jävla självisk och tänk på anda istället för att ta din egen röv framför andra.” Detta fick mig att må illa. Det fick mig att må så dåligt att jag mådde illa. Hade inte Danne legat och hållit om mig i just det ögonblicket, kollat mig i ögonen och sagt att allt bara var lögner och att jag inte skulle spilla mina tårar för idioten, så svär jag att jag gått rätt in på toaletten och spytt.

En blick kan göra lika ont som ett knä i magen…

Lite viskande kan göra lika ont som en spark på benet…

Ord kan göra ondare än en käftsmäll…

Förstår bara inte vad jag gjort för att förkäna att bli slagen, få kränkande ord efter mig och få blickar av alla. Har alltid tänkt ”Gud skapade mig för att alla andra skulle ha ett bollplank” och precis när jag börjar tänka ”Det är inget fel på mig, det är dom” så kommer någon som SKA ställa upp för mig, det är dennas skylldighet, och slänger praktiskt taget det rätt i ansiktet på mig… Att allt är mitt fel. Jag får dagligen blickar, folk som viskar efter mig och ord som t.ex. ”Din fule jävel”, ”Gå hem och cutta dig”  och ännu värre skit efter mig. Jag vet att jag inte är den vackraste, snyggaste eller ens sötaste på jorden, men jag förkänar inte att få sådanna ord efter mig. Jag gråter mig till söms varje kväll, jag är för en gångs skull rädd för att gå till skolan. Det är en sak jag aldrig varit innan, trots mina tio år som mobbad, rädd för att gå till skolan. Men dom klarade det, dom knäckte mig. Jag skrek till min lärare att dom förstört allt, jag pekade på en av dom, hon bara flinade åt mig, som det var ett skämt. Jag grät framför mannen som är skylldig att hjälpa, att stoppa, och berättade för honom att jag funderat på att ta livet av mig… Han rörde inte en min utan fortsatte bara säga att det också är mitt fel att jag blir mobbad. Är det mitt fel att folk skriker saker efter mig, misshandlar mig och ger mig blickar?! Nä, de sakerna jag sagt till dom har jag sagt i ilska för att dom har dragit ner mig, inget annat. Men vem vet… 

Gud kanske skapade mig för att andra skulle ha ett bollplank.

Ni undrar säkert hur jag kan veta så mycket om mobbning?! Varför skriver jag ens om det?! Jo, nu ska jag berätta en historia för er, om Carolina Mårtensson, den onormala tjejen… Denna historia är det få som har hört, vissa delar av den har ingen alls hört. Men jag behöver prata ut, jag behöver skriva av mig, för den som lyssnar, för den som läser, så kommer min historia här: