Jag vågade inte gå ut från toaletten.
Ni undrar säkert hur jag kan veta så mycket om mobbning?! Varför skriver jag ens om det?! Jo, nu ska jag berätta en historia för er, om Carolina Mårtensson, den onormala tjejen Denna historia är det få som har hört, vissa delar av den har ingen alls hört. Men jag behöver prata ut, jag behöver skriva av mig, för den som lyssnar, för den som läser, så kommer min historia här:
Ända seda jag var 6 år och började skolan för första gången, så har jag varit mobbad. Jag vet hur det känns En sak som satte sina spår från när jag var liten var den årskursen (en av de mellan 0an och 3an) då jag varje rast, blev tvingad att sitta hos lärarna. Jag fick inte leka med mina kompisar för lärarna, eftersom då kunde mobbarna komma och mobba mig. Var det verkligen rätt?! Att den som blir mobbad ska sitta hos lärarna, som ett straff?! Jag vet inte hur det är hos de yngre idag, men då var det visst så lärarna hanterade en mobbning-situation. Sen då?! Åren gick, jag kom till en ny skola, trodde att allt skulle bli bra, men allt blev bara sämre Åren gick, jag satt ofta ensam på rasterna, iband satt jag tillochmed inlåst på toaletten för att inte behöva träffa på någon av mobbarna. Jag berättade aldrig riktigt vad som hände i skolan för mina föräldrar, grät jag när jag kom hem för att någon varit elak i bussen så tog jag upp lite grus och gräs från vägkanten, gnuggade det mot mina byxknän och när mamma frågade varför jag grät, så ljög jag och sa att jag trillat påvägen till huset. Ännu fler år gick, lärarna jag sa till brydde sig inte särskilt mycket, de sa till mobbarna, sedan brydde de sig inte mer även fast mobbarna fortsatte.
Sen skulle jag börja 6an, jag kände mig stor och inför första dagen fixade jag mig jätte mycket, jag ville göra ett bra första intryck på mina nya klasskamrater och på de som gått på skolan några år. Tyvärr försämrades allt
Men jag fortsatte gå, ibland var jag så rädd för att gå till skolan att jag la pannan mot ellementet i mitt rum och gick ut till mamma och sa att jag inte mådde så bra, hon kände på min panna och sa at jag var varm. Men jag var tvungen att gå i skolan, även på denna skola satt jag ofta inne på toaletten och grät på rasterna. Jag hade inga vänner, även om jag sa att jag hade till mina föräldrar. När mamma frågade om jag inte skulle ta hem den där klasskamrate jag snackat så mycket om så sa jag att jag skulle fråga, men det gjorde jag aldrig, för hon eller han var inte min vän egentligen.
Sen skulle jag börja 7an, de hade gjort om alla klasserna inför det året, så jag var spänd, jag kanske skulle kunna förändra allt?! De första veckorna gick jätte bra, jag blev tillochmed bästis med en tjej i min klass. Tyvärr så höll inte lyckan i sig, jag blev än en gång mobbad. Det gick så långt att min lärare nästan tvingade mig att bestämma tid hos kuratorn. Och det gjorde jag, vilket var bra, för det hjälpte mig så mycket. Jag grät ofta när jag satt där mitt emot honom i det lilla fyrkantiga rummet, han var den första som faktiskt lyssnade, på riktigt. Så jag vill säga TACK till honom! Men jag bestämmde mig för att ta saken i egna händer, så jag gick och frågade om jag kunde få byta klass, och det fick jag. Jag blev inte alls accepterad när jag kom till den nya klassen, de flesta tyckte nog faktiskt att jag var j-vligt störande. Och även om jag bytat klass, så fortsatte de mobba mig. En sak som alltid kommer sitta i mitt bakhuvud, en sak som skrämmde mig as mycket var när ett gäng av mobbarna låste in mig på toaletten. Jag sprang dit in för att gömma mig, sen ringde de efter mig så de hörde att jag var där inne fast jag inte svarade, de bankade en massa på dörren, sen låste de in mig. Jag var så rädd, jag vågade inte gå till min lekion, jag vågade inte gå ut från toaletten, där jag var trygg. Så jag ringde min mamma och grät, och hon ringde skolan och var jätte arg för att de inte upp för sånt på rasterna. Jag var jätte rädd, men min lärare lät mig skippa lekionen, jag fick sätta mig i ett avskillt rum för att lugna ner mig, jag skakade så rädd jag var. Det kommer alltid finnas där, jag är faktiskt rädd för att gå in på en toalett, jag lämnar gärna mobilen utanför om jag kan, allt för att mobbarna gjorde mig rädd. Men sen så gick vi på sommarlov
8an! Ja, det gick liksom 7an bra en tid, sedan rasade allt. Jag såg på dom att de inte ville ha mig där, de ville inte att jag skulle hänga med dom. Sen träffade jag en kille, blev tillsammans med honom
Sen dumpade han mig (läs mer om detta i kategorin KÄRLEK under TANKAR) och det om fram att många av mina vänner hade bara varit vän med mig för att jag var tillsammans med den här killen. Så jag förlorade en massa vänner där, men sen gick jag och blev förälskad igen
I fel kille IGEN!! Och jag och en av mina bästisar blev ganska mycket ovänner över den här killen, så genom henne har jag nu förlorat nästan alla.
Så jag har nästan inga vänner nu, men jag tänker inte sitta här oh var lilla Carro som alla kan kasta skit på, nä jag ska vara den Carro som ingen vågar göra det mot. Även om jag måste sitta inlåst på ännu fler toaletter så tänker jag ta mig igenom 8an och 9an, snart är allt slut Snart slipper jag alla Snart slipper jag allt Snart slutar den delen som borde vara den bästa i ens liv, snart är jag vuxen, snart behöver jag inte vara rädd
Bilderna i detta inlägg är mina klassfoton (bild 1 från 5an, bild 2 från 6an och bild 3 från 7an)