När änglarna gråter.
               

Skulle egentligen skriva en fanfiction på The Walking Dead som sista uppgift innan sommaren till svenskan. Men så mådde jag skit, grät som fan och ville bara ta livet av mig vilket resulterade i att jag istället skrev ner en historia om mig själv oc främst om min barndom. Hoppas ni läser den och berätta gärna vad ni tycker i en kommentar.

Tårarna rinner sakta men säkert nerför mina kinder, jag slänger en rödgråten blick ut genom fönstret. Regnet stänker mot fönsterrutan. Jag kommer ihåg att jag alltid blev så ledsen när det regnade när jag var yngre för jag trodde att änglarna grät, att regndropparna var tårar. Ibland undrade jag om de grät för min skull. Jag brukade alltid sitta med pekfingret mot fönstret i mitt rum, jag följde vattendropparna när de sakta rann nedför rutan. Numera följer jag inte dropparna med fingret utan med blicken istället och försöker glömma varför jag gråter. Kanske gråter änglarna för att de vet? De vet hur jag mår och vad jag försökt göra.

 

Än en gång satt jag ensam på en fredagskväll i mitt rum. Mina föräldrar hade slutat fråga om jag skulle ut med några vänner på kvällarna, de förstod nog att jag aldrig blev bjuden till något. Jag var helt jävla ensam i en värld där folk förväntades ha vänner. Ända sedan jag var sex år har jag tänkt att jag bara kom till världen för att andra ska ha någon att vara elak mot, jag har inget annat syfte. Ibland undrar jag om jag kunnat göra något annorlunda dom där första dagarna i förskolan, kanske hade jag inte suttit ensam just nu i så fall? Kanske var det för att jag hellre ville leka Sagan om ringen med pojkarna i min klass än att byta klistermärken med flickorna. Om jag ändå satt mig på trappan med dom andra flickorna med min glittriga klistermärkesbok, hade jag blivit accepterad då? Kanske hade jag haft vänner, kanske hade jag levt ett bra liv utan att gråta mig själv till sömns varje kväll.

 

Jag vet inte vad jag ska göra, jag har försökt avsluta lidandet så många gånger men jag har aldrig vågat gå hela vägen. Varför kan jag inte bara förstå att ingen vill ha mig i livet, ingen skulle sakna mig om jag tog mitt liv. Jag tog ett djupt andetag, torkade bort några tårar från mina våta kinder och lät blicken hamna på de bruna takbjälkarna i taken ovanför sängen. Jag kommer ihåg när jag hängde upp en av mina sjalar i en av bjälkarna, ställde mig uppe i min jeansklädda bäddsoffa och tog tag i snaran jag skapat av sjalen. Det var en blå sjal som jag köpt på en marknad jag var på med en gammal vän, jag tyckte att tyget var så vackert i de olika nyanserna av blått. Men jag vågade aldrig sätta snaran runt halsen, jag hade helt enkelt inte modet att avsluta mitt liv. Fjorton år var jag när jag tänkte hänga mig själv i den blåa sjalen. Ett fjortonårigt liv hade kunnat avslutas den natten om jag inte varit så feg.

 

Jag lät blicken vandra från takbjälkarna till golvet där min röda sax låg. Tretton år var jag när jag gjorde ett misslyckat försök att skära pulsådern i min vänstra handled mitt itu. Men det gjorde för ont att bara låta saxens blad gå genom huden. Det slutade med att jag stack saxen i väggen, om och om igen tills jag bara låg gråtandes i sängen och skrek. Samma år när jag stod i duschen använde jag en ljusrosa rakhyvel i plast att skära hål på min hud en bit nedanför den högra handleden, jag ville bara se om det fortfarande gjorde lika ont att göra hål i min bleka arm. Jag kommer ihåg att mamma frågade vad det var jag hade på armen och jag sa att en av våra katter hade rivit mig. Jag ville inte att hon skulle veta att hennes dotter ville avsluta sitt liv. Någon gång hade jag funderat på att ta med mig en av köksknivarna upp till rummet, men jag hade ändå aldrig vågat låta knivens blad röra vid mitt skinn.

 

Jag lät min högra hand slå till mig över kinden med all kraft jag hade. Efter att jag skurit mig med saxen och rakhyveln så vågade jag inte skada mig själv på det sättet, folk skulle förstå hur jag mådde om dom såg att jag hade ärr över armarna. Istället började jag slå mig själv, åt inget och tänkte onda tankar. Jag misshandlade mig själv både inifrån och utanpå kroppen, allt för att jag ville känna hur värdelös jag var.

 

Alla onda tankar och önskan om att försvinna började när jag som sexåring lekte utomhus med några vänner. Där fanns några flickor i min klass som tyckte att jag var konstig, de kallade mig för pojke eftersom jag hellre lekte med pojkarna än med dom andra flickorna och de skrattade åt mig. De började skratta åt pojkarna jag lekte med också vilket gjorde att de inte ville vara min vän längre. Det var första gången jag blev helt ensam. Vi hade en ruta utanför förrådet på skolgården där man skulle ställa sig om man inte hade någon att vara med och då skulle de andra i klassen gå till den som stod i rutan och be den vara med i deras lek. Jag kommer ihåg att jag satte mig i skräddarställning mitt i rutan, men ingen kom för att be mig leka med dom. Jag satt i rutan varje rast ensam medan jag såg hur alla andra lekte med sina kompisar. Jag ville också ha någon att leka med, men ingen ville leka med den konstiga flickan som ville vara pojke.

 

En dag kom en annan flicka i min klass till rutan, hon satte sig i änden av den en bit från mig. Jag kommer ihåg att jag frågade henne om hon också var ensam och hon sa att hon inte hade några vänner. Sedan gjorde jag något av det modigaste jag gjort i hela mitt liv, jag frågade henne om vi inte kunde lämna rutan tillsammans och hitta på något att göra, vilket vi gjorde. Vi blev bästa vänner och var alltid tillsammans. Jag kommer ihåg hur glad mamma blev när jag kom hem från skolan med ett leende på mina läppar och frågade om min nya vän fick följa med mig hem någon dag. Jag antar att det inte bara var den bästa dagen i mitt liv utan även mammas. Ingen förälder vill att deras barn ska vara ensamt och det var antagligen därför mamma blev så glad, för hennes dotter hade äntligen en vän.

 

Några veckor senare när jag och min vän lekte bakom förrådet i skolan kom flickorna som varit elaka mot mig dit. De var elaka mot oss och fick mig att gråta. Jag kommer ihåg att jag sprang gråtandes till lärarna som satt vid sin bänk sidan om sandlådan. Jag berättade vad de andra flickorna gjorde och lärarna lyssnade. Men det var inte de andra flickorna de sa till, utan det var mig. De sa till mig att jag skulle sitta med dom vid deras bänk på rasterna, vilket jag gjorde. Varje rast satt jag hos lärarna medan jag såg alla andra leka, men jag trodde att det var så det gick till. Jag trodde att de ville skydda mig från de andra flickorna. Men nu vet jag att de bara inte orkade ta hand om de som mobbade mig, det var lättare att ta mig från skolgården än att ta de andra. Det var värre att sitta hos lärarna än i rutan, för i rutan kunde jag hoppas på att någon skulle hämta mig. När jag satt hos lärarna fick jag inte ens gå in i skolbyggnaden för att hämta något, jag fick inte röra mig alls. Jag hatar än idag lärarna för att de gjorde mig ensam igen, de förstörde mitt liv.

 

Jag kryper ihop i fosterställning och låter tårarna flöda. Jag bryr mig inte längre, jag bryr mig inte om ensamheten för jag har vant mig vid den. Det är inget man vill erkänna, man vill inte erkänna att man vant sig vid att vara ensam. Jag känner att det gör ont i hjärtat och tårarna flödar kraftigare. Jag vet att jag snart inte kommer kunna öppna ögonen utan att det gör ont så rödgråtna dom är. Jag börjar tillslut vagga fram och tillbaka samtidigt som jag skriker rakt ut. Alla andra sover, ingen märker den sextonåriga flickan som har ont, som lider på ovanvåningen. Timmarna går och tårarna avtar äntligen. De sista tårarna rinner nedför min kind innan jag somnar och allt blir tyst. Jag behöver all sömn jag kan få för imorgon börjar allt om. Imorgon behöver jag ny kraft att torka bort tårarna med.

Jätte fint skriver men är allt detta sant?? Gud va hemskt isåfall.. Jag tycker du verkar vara en otroligt snäll och fin tjej och du förtjänar inte att vara ensam och behöva må dåligt! Jag hoppas allt ordnar sig, det finns alltid folk som bryr sig om dig. Även om dom inte alltid visar det. Kram!

Fint skrivet! Har själv varit med om något liknande.. Skulle vara superglad om jag skulle ha en vän som du!:)
Kram Julia

Fantastiskt skrivet, men jag blir så arg och ledsen att du ska behöva må sådär. :( *Styrkekram* <3

Sandra  
               

Åh vad hemskt.. :( Tycker du verkar ascool och snäll, hoppas det blir bra snart!

fy,det är sånt man inte vill att någon ska gå igenom!:(..Men tänk på att du fortfarande är här idag,du har tagit dig igenom allt-Du är inte feg,svag,liten-Du är ju fan starkare än många andra!!!..kämpa på Carro,du är en awesome tjej!<3...

jätte gripande o heart touching text, kunde inte slita blicken från den :bigeyes:

Emelie  
               

Väldigt bra skrivet!

Det är svårt att inte bli så berörd som jag blev när jag läste detta med tanke på att jag känner igen mig själv. Jag har många "vänner" idag, men ingen jag riktigt umgås med förutom på fester (och förutom min pojkvän såklart). Men skulle någon tjej fråga mig om jag vill hitta på något hade jag nog fegat ur, för jag vet inte hur man gör längre. Killar är enklare, hehe. Jag var också den där "pojkflickan" som fick blickar när jag var liten.

Olivia  
               

Din historia är väldigt fint skriven!

Kom ihåg att trots allt som har hänt så är du fortfarande här. Du har kämpat dig igenom all skit och du har varit stark, starkare än alla känslor och tankar som har fått dig att vilja lämna världen. Kom alltid ihåg det, vad som än händer. Du kan klara dig igenom det.

Väldigt gripande text Carro, verkligen. Jag är dock helt säker på att du är en stark tjej som går ännu starkare ur allt det här. Det känns verkligen som att du är en unik och otroligt inspirerande varelse. :love:

Karin  
               

Hej, det var väldigt bra skrivet och det fick mig att tänka på mitt liv, har varit mobbad flera gånger, många falska vänner som bara skadade mig så jag började skada mig med som du. Det har tagit år men är starkare idag och jag vet att du kan klara
Dig igenom det här. Det kommer bli bättre.
Du är otroligt begåvad på att skriva.
we love you.
Stay strong for you. En dag kan du kolla tillbaka och säga jag klarade det.

Okej nu ska jag skriva en lång jävla kommentar, för jag har så mycket jag vill säga på en och samma gång.
För det första: Fan vad bra du skriver! Jag vet att det kanske inte är så passande att säga så när texten kommit ur smärta och ondska, men det är sant. Du skriver på ett sätt som gör att man inte vill sluta läsa. Har du funderat på att börja skriva noveller eller till och med böcker?
För det andra: Varför i helvete hade ni en sån där ruta på er skola?! Trodde lärarna på allvar att om någon är ensam så beror det bara på att de är blyga? Eller va? Jag vet inte, det kanske brukar vara effektivt, men i mina ögon ser jag bara en ruta där man ska stå och bli utpekad som ensam utan vänner. Att gå och ställa sig i en ruta mitt på skolgården för att visa att man är ensam...det är ju som gjort för att man ska bli mobbad. Och att dina lärare tog ut dig ur gruppen istället för att ta tag i de andra ungarna, det är ju det dummaste jag någonsin hört. Har du hört låten "Underbar" med Fronda? I texten säger han mycket smart, bland annat (från en mobbad persons synvinkel); "Tonåren, som skulle varit något bra, varför flyttar dem på mig när mobbarna får vara kvar? Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel. Måste vara mitt äckliga jag som sätter mig ur spel. Det finns inget som går upp allting går ner, bäst jag sätter mig på rummet och skriver mitt brev." Har du inte hört den låten så måste du lyssna på den. Den är grymt vacker.
Och, för det tredje: Vad stark du är. Helt sjukt, om jag var du så hade jag antingen varit död eller instängd på mitt rum för resten av mitt liv. Jag hade inte pallat. Och nu kanske du tänker "Vaddå stark? Jag är ju inte ens modig nog att avsluta mitt liv, även fast jag velat!" men det stämmer inte. Jag tror att anledningen till att folk är rädda när de tänker ta sitt liv är att de inte vet om det är värt det. Jag tror att anledningen till att de inte vågar är att någonstans i bakhuvudet så säger en röst; "Men du vet ju inte, du kanske kommer nå dina största drömmar!".
Jag vet ju dock inte. Jag har ingen erfarenhet av självmordsbenägenhet (bortsett från ett par deprimerade vänner) så jag kanske har helt fel angående allt jag har skrivit här. Men ändå. Jag beundrar dig, Carolina. Du är så grymt stark, vacker och (sist men inte minst) COOL. Jag läser alltid din blogg när jag behöver inspiration eller blogghjälp eller något liknande. Du rockar. Glöm ALDRIG det.
Jag önskar dig ALL LYCKA i framtiden, hoppas att saker ljusnar och du får livet du drömmer om. Jag vet inte vad det är, men det är säkert storslaget.
En hel jävla hög med kramar!
//Sandra

Emma  
               

Carolina, när jag läste detta fick jag serri tårar i ögonen, när jag var med Zabina, Måns o Markus på de museumet i Malmö när du oxå va med fick jag en blick av dig, jag ville va lika cool o söt som du, du gav en sån härlig utstrålning! Jag skulle aldrig kunnat gissa att du kände så om jag inte skulle vetat de innan! Du va ett sånt underbart stöd för mig i höstas! De är jag sjukt tacksam för! O jag finns här med ett sånt stöd! Jag önskar oxå att jag skulle våga att gärga mitt hår i en sån häftig färg! Men jag är för feg... Men en massa styrke kramar till dig! Du vet att du alltid kan skicka till mig, du vet var jag finns! Kram<3 <3

fideli  
               

Du är fantastiskt bra på att skriva. Jag känner igen mig i den här berättelsen. Jag har varit utanför och utpekad som pojkflicka så länge jag kan minnas. I höstas gick jag på samma skola som dig.jag tyckte hela tiden att du var asgrym. Men det vågade jag aldrig säga. Utanförskapen har gjort mig sjukt svag socialt. Och
asblyg. Nu går jag inte längre på den skolan. Utfrysningen blev för tung. Den här våren har jag gått på en helt annan skola utan någon som har en aning om min bakgrund. Men det har inte varit lätt för det. Vissa dagar har varit så tunga att jag inte orkat gå upp överhuvud taget. Bara gråtit ut min ångest. Men jag har blivit starkare. Nu känner jag mig tillräckligt stark att säga till dig att du är awesome.

En del dagar är fortfarande skitigare än skit. Stay strong, rage and love.

Mikaela.  
               

Jag kan inte säga mer att du är så himla stark Caroline. ♥

Birgitta  
               

Nu har jag läst den. Sorglig historia som man inte önskar någon. Du har berättat en del, men vist blev jag tagen. Jag håller med alla andra kommentarer...jag hittar inga egna ord. Min lilla tös ;)




Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


URL/Bloggadress


Kommentar: