QUIETHELL

Tårarna rinner sakta men säkert nerför mina kinder, jag slänger en rödgråten blick ut genom fönstret. Regnet stänker mot fönsterrutan. Jag kommer ihåg att jag alltid blev så ledsen när det regnade när jag var yngre för jag trodde att änglarna grät, att regndropparna var tårar. Ibland undrade jag om de grät för min skull. Jag brukade alltid sitta med pekfingret mot fönstret i mitt rum, jag följde vattendropparna när de sakta rann nedför rutan. Numera följer jag inte dropparna med fingret utan med blicken istället och försöker glömma varför jag gråter. Kanske gråter änglarna för att de vet? De vet hur jag mår och vad jag försökt göra.

Än en gång satt jag ensam på en fredagskväll i mitt rum. Mina föräldrar hade slutat fråga om jag skulle ut med några vänner på kvällarna, de förstod nog att jag aldrig blev bjuden till något. Jag var helt jävla ensam i en värld där folk förväntades ha vänner. Ända sedan jag var sex år har jag tänkt att jag bara kom till världen för att andra ska ha någon att vara elak mot, jag har inget annat syfte. Ibland undrar jag om jag kunnat göra något annorlunda dom där första dagarna i förskolan, kanske hade jag inte suttit ensam just nu i så fall? Kanske var det för att jag hellre ville leka Sagan om ringen med pojkarna i min klass än att byta klistermärken med flickorna. Om jag ändå satt mig på trappan med dom andra flickorna med min glittriga klistermärkesbok, hade jag blivit accepterad då? Kanske hade jag haft vänner, kanske hade jag levt ett bra liv utan att gråta mig själv till sömns varje kväll.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag har försökt avsluta lidandet så många gånger men jag har aldrig vågat gå hela vägen. Varför kan jag inte bara förstå att ingen vill ha mig i livet, ingen skulle sakna mig om jag tog mitt liv. Jag tog ett djupt andetag, torkade bort några tårar från mina våta kinder och lät blicken hamna på de bruna takbjälkarna i taken ovanför sängen. Jag kommer ihåg när jag hängde upp en av mina sjalar i en av bjälkarna, ställde mig uppe i min jeansklädda bäddsoffa och tog tag i snaran jag skapat av sjalen. Det var en blå sjal som jag köpt på en marknad jag var på med en gammal vän, jag tyckte att tyget var så vackert i de olika nyanserna av blått. Men jag vågade aldrig sätta snaran runt halsen, jag hade helt enkelt inte modet att avsluta mitt liv. Fjorton år var jag när jag tänkte hänga mig själv i den blåa sjalen. Ett fjortonårigt liv hade kunnat avslutas den natten om jag inte varit så feg.

Jag lät blicken vandra från takbjälkarna till golvet där min röda sax låg. Tretton år var jag när jag gjorde ett misslyckat försök att skära pulsådern i min vänstra handled mitt itu. Men det gjorde för ont att bara låta saxens blad gå genom huden. Det slutade med att jag stack saxen i väggen, om och om igen tills jag bara låg gråtandes i sängen och skrek. Samma år när jag stod i duschen använde jag en ljusrosa rakhyvel i plast att skära hål på min hud en bit nedanför den högra handleden, jag ville bara se om det fortfarande gjorde lika ont att göra hål i min bleka arm. Jag kommer ihåg att mamma frågade vad det var jag hade på armen och jag sa att en av våra katter hade rivit mig. Jag ville inte att hon skulle veta att hennes dotter ville avsluta sitt liv. Någon gång hade jag funderat på att ta med mig en av köksknivarna upp till rummet, men jag hade ändå aldrig vågat låta knivens blad röra vid mitt skinn.

Jag lät min högra hand slå till mig över kinden med all kraft jag hade. Efter att jag skurit mig med saxen och rakhyveln så vågade jag inte skada mig själv på det sättet, folk skulle förstå hur jag mådde om dom såg att jag hade ärr över armarna. Istället började jag slå mig själv, åt inget och tänkte onda tankar. Jag misshandlade mig själv både inifrån och utanpå kroppen, allt för att jag ville känna hur värdelös jag var.

Alla onda tankar och önskan om att försvinna började när jag som sexåring lekte utomhus med några vänner. Där fanns några flickor i min klass som tyckte att jag var konstig, de kallade mig för pojke eftersom jag hellre lekte med pojkarna än med dom andra flickorna och de skrattade åt mig. De började skratta åt pojkarna jag lekte med också vilket gjorde att de inte ville vara min vän längre. Det var första gången jag blev helt ensam. Vi hade en ruta utanför förrådet på skolgården där man skulle ställa sig om man inte hade någon att vara med och då skulle de andra i klassen gå till den som stod i rutan och be den vara med i deras lek. Jag kommer ihåg att jag satte mig i skräddarställning mitt i rutan, men ingen kom för att be mig leka med dom. Jag satt i rutan varje rast ensam medan jag såg hur alla andra lekte med sina kompisar. Jag ville också ha någon att leka med, men ingen ville leka med den konstiga flickan som ville vara pojke.

En dag kom en annan flicka i min klass till rutan, hon satte sig i änden av den en bit från mig. Jag kommer ihåg att jag frågade henne om hon också var ensam och hon sa att hon inte hade några vänner. Sedan gjorde jag något av det modigaste jag gjort i hela mitt liv, jag frågade henne om vi inte kunde lämna rutan tillsammans och hitta på något att göra, vilket vi gjorde. Vi blev bästa vänner och var alltid tillsammans. Jag kommer ihåg hur glad mamma blev när jag kom hem från skolan med ett leende på mina läppar och frågade om min nya vän fick följa med mig hem någon dag. Jag antar att det inte bara var den bästa dagen i mitt liv utan även mammas. Ingen förälder vill att deras barn ska vara ensamt och det var antagligen därför mamma blev så glad, för hennes dotter hade äntligen en vän.

Några veckor senare när jag och min vän lekte bakom förrådet i skolan kom flickorna som varit elaka mot mig dit. De var elaka mot oss och fick mig att gråta. Jag kommer ihåg att jag sprang gråtandes till lärarna som satt vid sin bänk sidan om sandlådan. Jag berättade vad de andra flickorna gjorde och lärarna lyssnade. Men det var inte de andra flickorna de sa till, utan det var mig. De sa till mig att jag skulle sitta med dom vid deras bänk på rasterna, vilket jag gjorde. Varje rast satt jag hos lärarna medan jag såg alla andra leka, men jag trodde att det var så det gick till. Jag trodde att de ville skydda mig från de andra flickorna. Men nu vet jag att de bara inte orkade ta hand om de som mobbade mig, det var lättare att ta mig från skolgården än att ta de andra. Det var värre att sitta hos lärarna än i rutan, för i rutan kunde jag hoppas på att någon skulle hämta mig. När jag satt hos lärarna fick jag inte ens gå in i skolbyggnaden för att hämta något, jag fick inte röra mig alls. Jag hatar än idag lärarna för att de gjorde mig ensam igen, de förstörde mitt liv.

Jag kryper ihop i fosterställning och låter tårarna flöda. Jag bryr mig inte längre, jag bryr mig inte om ensamheten för jag har vant mig vid den. Det är inget man vill erkänna, man vill inte erkänna att man vant sig vid att vara ensam. Jag känner att det gör ont i hjärtat och tårarna flödar kraftigare. Jag vet att jag snart inte kommer kunna öppna ögonen utan att det gör ont så rödgråtna dom är. Jag börjar tillslut vagga fram och tillbaka samtidigt som jag skriker rakt ut. Alla andra sover, ingen märker den sextonåriga flickan som har ont, som lider på ovanvåningen. Timmarna går och tårarna avtar äntligen. De sista tårarna rinner nedför min kind innan jag somnar och allt blir tyst. Jag behöver all sömn jag kan få för imorgon börjar allt om. Imorgon behöver jag ny kraft att torka bort tårarna med.